24 september Salzburg – München 200 km

Det regnade i stort sett hela natten men lagom till att vi skulle lämna Salzburg slutade det att regna. Vi startade tjugo i tio och trafiken flöt på bra. Det tog inte lång tid innan vi såg utkanten på Salzburg. Strax innan vi korsade gränsen till Tyskland blev Jochen invinkad av polis för kontroll. Han hade mörkt visir och det påkallade deras uppmärksamhet. Det blev till att visa körkort och pass och sen kontrollerades om visiret hade solskyddfilm. Snart var vi på väg igen. Idag var det rejält kallt och lite blåsigt och termometerns visade bara 8 grader.

Färden gick på mindre landsvägar i maklig fart. Vägarna slingrade sig fram i landskapet och vi åkte genom by efter by. Framför oss tornade mörka moln upp sig men vi klarade oss från regn. Kylan gjorde sig allt mer påmind och vi åkte och huttrade lite. Trafiken tätnade allt eftersom vi närmade oss München och hastigheten sjönk. Vi stannade till på McD för lunch vid halv ett innan vi körde vidare till koncentrationslägret i Dachau.

Vi fixade en audioguide och gick omkring på området och förfasades över hur det en gång var här. Så många människor som for illa och som dog.

Det var en olustig känsla att se krematoriet, gaskamrarna, barackerna, ja hela området.

Vi gick omkring i muséerna och lyssnade på audioguiderna och tittade på alla utställningar och bilder. Flera timmar senare fortsatte resan mot München och tågstationen. Vi hade ju ett tåg att passa. Runt kvart över sex anlände vi till tågstationen och fick omgående lasta på motorcyklarna på AutoZug. Det var lägre i takhöjd än jag kunde minnas när man körde på motorcyklarna på tågvagnen så det vinglades en del under färden.

Vi packade ur det vi skulle ha med oss in på tåget och gick sedan in till tågstationen för något att dricka. Tåget ankom inte till stationen förrän 21.15 så vi hade några timmar att slå ihjäl.

23 september Schneefelden – Salzburg 100 km

Regnet strilade ner och det var grått och mulet och tolv grader när vi vaknade. Enligt prognosen skulle det klarna upp runt tio så vi åt frukost i lugn och ro och gjorde oss inte någon brådska att packa ihop.

När vi startade vid tio i tio så hade regnet slutat att falla och det var lite ljusare ute. Molnen var väldigt låga och täckte mitten på bergen så man kunde se botten och toppen av bergen.

David på hotellet tipsade om Rossfeldstrasse så vi begav oss dit. Det var väldigt fina vägar och vi var näst intill ensamma. Vi klättrade uppför från 500 meters höjd till 1560 meters höjd. Utsikten var otroligt vacker.

Vi tittade ner i en dal där molnen var långt nedanför oss och täckte delar av dalen.  Idag kunde vi dessutom se Örnnästet på berget bredvid.

Medan vi stod och beundrade utsikten drog mörkare moln in och snart försvann den fina utsikten. Nedfarten från toppen gick på slingrande vägar längs med en bergssida och när vi kom ner så fortsatte vägen uppåt igen.

Här var vägen väldigt krokig och smal och bilar kunde inte mötas. Snart började det falla lite regndroppar men det försvann lika fort som det kom. Vi körde bort mot Hintersee, en liten klar sjö innan vi vände mot Salzburg.

Temperaturen var nu 13 grader och det var lite gråmulet. Vi anlände till hotellet strax innan två och det första vi gjorde var att slå på tv:n och kolla på MotoGP. Här satt vi och hade det bra.

Runt halv fyra gick vi in mot Altstadt och där var det Salzburger Rupertikirtag 2018. Det var som en festival med folk klädda i lederhosen och traditionella kläder och det var folk överallt.

Mat och öl serverades överallt. Vi köpte var sin öl och något bakverk och stod i vimlet bland folk och bara betraktade skådespelet. Det spelades musik och det sjöngs och det skålades. Det var riktigt härligt. Runt femtiden begav vi oss till Festung Hohensalzburg.

Vi tog spårvagnen upp, gick en rundtur i slottet, beundrade utsikten och kollade i museérna innan vi åter åkte ner till Altstadt för middag.

22 september Fusch an der Grossglocknerstrasse – Schneefelden 153 km

Det var en kylig morgon och låga moln täckte bergstopparna. Termometern visade 10 grader och regnet hängde i luften.

Efter frukosten tog vi en liten promenad och kände på kylan. Det var definitivt läge med långkalsonger och en tjockare tröja idag.

Vi startade 9.20 med destination Sell am See bara 14 km bort men efter en kort stund bestämde vi oss istället för Salzburg ca 10 mil bort. Vi ställde in GPS:erna på kurviga vägar och att undvika motorvägar och fick nu åka på härliga vägar längs med en bergssida upp mot 1000 meters höjd.

Utsikten var väldigt fin trots att de låga molnen skymde topparna. Ibland sprack molntäcket upp och man såg de enorma bergen resa sig högt över oss.

Vi färdades nedåt tills vi kom fram till en smal djup dalgång. Nu följde en resa längs slingriga smala vägar. Efter en kort stund tornade höga vackra berg upp sig framför oss. Framför oss var det som ett fotografi med kalla hårda berg och mjuka gröna kullar inbäddat i vita fluffiga moln.

Solen tittade ibland fram och gav vyerna en extra dimension. Det var nästan ingen trafik när vi färdades uppåt mot 1300 meters höjd. Nu kom vi ner i en dal och sedan in i en smal ravin och färdades ner till 800 meters höjd. Temperaturen var bara 8 grader och kylan gjorde sig påmind. Ravin vidgades och gick över i en bred dalgång.

Vi färdades genom byar och såg slott och större gårdar. Temperaturen steg till 14 grader. Vi började nu närma oss Salzburg och vägarna blev allt mer trafikerade och vi åkte på lite tråkigare vägar genom större byar. Vi stannade till för en paus en och en halv mil utanför Salzburg och bestämde oss då för att skippa Salzburg och istället åka till Örnnästet 2 mil bort. Strax passerade vi gränsen till Tyskland på enfiliga smala kurviga vägar. Utsikten över dalgången och städerna nedan var vacker.

Klockan 13.00 stannade vi till för lunch på ett gasthaus en kilometer från Örnnästet. Det blev en gulaschsoppa idag igen. Snart kom vi fram till parkeringen vid Örnnästet. Här var det massor av bilar, bussar, människor och motorcyklar. Vi blev tvungna att köpa en bussbiljett och sen hoppa på en buss som tog oss upp till 1700 meters höjd och ingången till själva Örnnästet. Först fick man dock bestämma en tid man ville åka ner igen till parkeringen. Vi valde 16.00 för då hade vi en och en halv timme på oss. Vi gick in i tunneln och tog sedan hissen upp till 1824 meters höjd. När vi kom ut på terrassen möttes vi av en vit vägg i alla riktningar.

Molnen täckte effektivt all utsikt. Vad skulle vi göra nu i en och en halv timme. Vi gick omkring lite i huset och kollade sedan på en utställning och sen gick vi och satte oss på uteserveringen. Vi bad till högre makter om att få en liten öppning i molntäcket. Plötsligt hände det.

Molnen försvann på ena sidan och en vacker utsikt över en dalgång och höga berg öppnade upp sig.

Nu blev det fotografering. Vi beundrade utsikten i tio minuter och sen började molnen skymma utsikten igen. Vilken tur vi hade.  Efter att ha letat boende i Berchtesgaden en stund begav vi oss mot Saltburg. Efter några kilometer såg vi en skylt om boende. Vi svängde upp och fick ett rum på Lampl-Lehen för två personer inklusive frukost och trerätters middag för 116 euro. Och vilken middag. En underbart god potatissoppa till förrätt följdes av rostbiff med spätzle och varm fruktkaka med bär till efterrätt. Sagolikt gott.

21 september Faak am see – Fuch an der Grossglocknerstrasse 332 km

Vi vaknade lite halvsega till ännu en dag med strålande sol från en klarblå himmel. Bergen var vackert insvepta med dis och luften var klar och lite kylig. Frukosten avnjöts därför inomhus och det var den bästa frukosten hittills. Yoghurt med müsli, nybakat bröd med massor av pålägg, frukt, melon och ananasbitar samt gott kaffe. Vi pratade med hotellkillen och fick tips om att åka Nockalmstrassepasset. Halv tio lämnade vi Faak am see och nästan direkt krokade vi i varandra när Jochen stannade för en bil och jag körde. Det blev en fin buckla i Jochens ena låda.

Vi körde först längs kurviga vägar i en bred dalgång med höga berg på båda sidorna men snart klättrade vi uppför ena bergssidan upp mot 800 meters höjd. Vart vi än tittade var det något att se på. Vi stannade till längs med vägen för att ta lite kort och då tippade Jochen. Han glömde helt enkelt att fälla ut stödet. Ganska kul faktiskt. Vi satt och skrattade åt varandras tokigheter och sa att ”Nu får vi skärpa oss”. 

Vi färdades genom by efter by på små landsvägar. Terrängen var kuperad och vägarna krokiga. Solen sken och temperaturen var 19 grader och det var helt vindstilla. Snart kom vi upp i ett tätt, mörkt skogsparti och färdades längs med en bergssida.

Här var det betydligt kyligare och det var nästan kallt att färdas där. Vi nådde 1000 meters höjd innan vi återigen färdades nedåt in i en vacker dalgång.

Snart kom vi fram till en smal dalgång där vägen följde en bäck. Vägarna var underbart kurviga och vi njöt i fulla drag. Snart var vi framme vid Nockalmstrassepasset.  

Vi passerade betalstationen på 1500 meters höjd och klättrade sedan upp mot 2042 meters höjd. Här stannade vi till och kollade på utsikten.

Den var fin men vi har nog blivit lite bortskämda med fantastiska vyer tidigare under resan. Vi tyckte bägge två att utsikten var ok men inte mycket mer. Solen sken varmt men det var bara 15 grader i luften.

52 hårnålar totalt blev det under Nockalmstrassepasset och till det en massa andra kurvor. Vägarna var underbara och krokiga när vi färdades nedåt mot 1200 meters höjd.

Vi stannade till för lunch klockan kvart i två vid Gasthof zum Steinerwirt. Det blev hemlagad Gulaschsoppa och den var underbart god. Det var betydligt varmare här, runt 23 grader. Snart var vi tillbaka vid betalstationen vid Nockalmstrassepasset. Vi hade med flit kört som i en stor cirkel. Snart kom vi in i en bred dalgång med väldigt höga berg på sidorna och rakt fram. Vi började se moln rulla in över bergen. Vi färdades nu på 600 meters höjd men snart började stigningen mot höjderna kring Grossglockner.

Vi passerade betalstationen på 1700 meters höjd innan vi nådde en första topp på 2504 meters höjd.

Vi åkte genom tunneln på toppen och kom ut på andra sidan och möttes av en fantastisk utsikt.

Vi blev tvungna att stanna flera gånger för att ta kort och njuta av utsikten. Hårnålarna avlöste varandra och vägarna var underbara. Snart kom vi fram till Edelweissspitze på 2571 meters höjd och här var utsikten än mer magnifik.

Efter att ha beundrat utsikten en bra stund begav vi oss ner.

Det var nästan inte någon trafik så här sent på kvällen så vi hade vägarna för oss själva. Snart lämnade vi Grossglockner passet bakom oss och började leta övernattning.

Vid första försöket fick vi veta att ”Bikers are not welcome” men snart satt vi och åt på Gasthof Bärenwirt.

20 september Rovinj – Faak am see 280 km

Vi vaknade tidigt och gick ner till bageriet och köpte croissanter till frukost och baguetter till lunch. Solen sken från en klarblå himmel och termometern visade 25 grader. Efter att ha inmundigat croissanterna var vi startklara runt halv nio.

Vi färdades i ett kuperat landskap på kurviga småvägar. Träden kantade vägarna och det var relativt lite trafik på vägarna. Efter en kort färd kom vi ner i en grön dalgång och temperaturen sjönk direkt till 18 grader. Det var kyligt men perfekt att åka motorcykel i. Vägarna blev rakare och rakare. 9.55 körde vi över gränsen till Slovenien och direkt blev vägarna kurviga och vi började sakta klättra uppåt längs serpentinvägar. Solen värmde gott och temperaturen var nu 24 grader. Efter en halvtimme lämnade vi Slovenien och körde in i Italien. Trafiken tätnade i takt med att vi närmade oss staden Trieste. Vi åkte i utkanten på stan genom byn Dolina på byvägar och sen körde vi upp längs med en bergssida så att vi hade hela staden Trieste under oss.

Utsikten var vacker och vattnet gnistrade. Temperaturen hade nu ökat till 28 grader och solen sken ilsket. Nu blev det lite bergochdalbana. Upp för mindre berg till 300 meters höjd, sen ner i dalgång och sen upp igen. 11.45 körde vi åter igen in i Slovenien.

Nu kom vi in i en stor dalgång med högre berg på sidorna och vatten längst ner i dalgången. Vägarna slingrade sig fram och det var kul åkning. Snart började alptopparna att synas längre fram och det var rejäla toppar vi såg. Solen och värmen tog till slut ut sin rätt och vi stannade för paus och lunchsandwich vid en liten ficka längs med vägen.

Det stupade brant nedför. Vattnet nedanför var kristallklart och man kunde se stora fiskar simma omkring. Nu var det riktigt varmt och temperaturen toppade runt 30 grader.

Ju längre in i dalgången vi kom desto högre blev bergen runt oss. Snart vidgade sig dalgången och det blev som en platt platå.

Vi betraktade de höga bergen runt omkring oss och insåg snart att vi skulle mot de högsta bergen och runt dem och sen uppför.

Nu blev vägarna riktigt krokiga och kurvorna allt snävare. Vi klättrade upp mot 1600 meters höjd och utsikten var bedårande.

Vi såg ner i dalgångar och över oss tornade höga berg upp sig.

På sina ställen var bergen väldigt branta och lodräta väggar tornade upp sig. Snart följde en lång utförslöpa nedför med skarpa kurvor och kurviga vägar. Trafiken var ganska intensiv så det blev en massa omkörningar nedför. Snart kom vi fram till Kranska Gora där vi hade tänkt stanna för natten men vi bestämde raskt att fortsätta och se om vi kunde finna ett fint boende en bit bort. Det slutade med att vi hamnade i Österrike och i byn Faak am see. Vi tog in på ett mindre hotell St. Peter Hotel Dietrichsteinerhof. Snart satt vi på två stolar vi den sjöbod med utsikt över sjön Faaker See.

Det visade sig att sjön var stängd för allmänheten men att hotellet hade en tomt vid sjön som alla gäster kunder nyttja. Vattnet var 22 grader varmt så det fick bli en simtur. Precis bredvid hotellet låg en pizzeria och där åt vi sedan middag.

19 september Rovinj

Strax efter tio gick vi nerför gatan och in på bageriet bara 100 meter från lägenheten. Vi inhandlade var sin calzone-liknande macka och lite läsk och begav oss ner mot hamnen. Solen gassade starkt och det var riktigt varmt i solen. Termometern visade 25 grader och det blåste lite lätt från havet. Frukosten avnjöts med fantastisk fin utsikt och vi såg in över hamnen.

Vattnet var kristallklart och mängder med fiskar simmade precis nedanför oss. Vi vandrade sedan mot stranden ett par hundra meter bort och fick tag i ett par bambustolar med tillhörande parasoll. Det blev lite bad men mest solbadande och vi slumrade nog till båda två på bambustolarna.

Det var riktigt skönt att ta det lugnt och inte behöva sätta sig på motorcyklarna. Det var inte mycket folk på stranden och vattnet var uppfriskande kallt. Snart fick vi oss ett ordentligt skratt. En äldre herre kom upp ur vattnet och satte sig på fel håll på en solstol. Han försökte luta sig mot huvudstödet fast åt fel håll. Vet inte riktigt hur han tänkte men det knakade till och så satt föll han igenom stolen med fötterna upp i luften. Vi kunde inte titta på varandra på flera minuter utan att gapskratta. Vid tretiden gick vi hemåt igen.

Vi bor verkligen perfekt på Androna Studio, nära till allt. Nu var det dags för lite sightseeing. Vi vandrade runt bland huset ute på udden och upp till St. Euphemia’s kyrka. Vi vandrade upp för den läskiga trätrappan i klocktornet.

Det var glest mellan trappstegen i trappan och man såg hela vägen ner till botten. Många vågade sig inte upp för trappan. Väl där uppe fick man en fin belöning.

Utsikten över staden, hamnen och inloppet var magnifik.

Efteråt gick vi genom de trånga gränderna ner mot hamnen och satte oss på en uteservering och kollade på folk och sen blev det en god biff på en annan restaurang där det visades Champions League.

Vid niotiden var vi tillbaka i lägenheten och vi kunde knappt hålla ögonen öppna. Vilka partykillar vi är.

18 september Novi Sad – Rovinj 622 km

8.20 lämnade vi Novi Sad med kurs mot adriatiska kusten. Solen sken som vanligt och temperaturen visade 19 grader. Trafiken i stan var livlig men det tog inte lång tid innan vi färdades på lite mindre vägar med mindre trafik. Sex km utanför Novi Sad körde vi in i Fruska Gora Nationalpark. Vägarna var kurviga och i lite sämre skick men härliga att köra på.

Träden ramade in den vackra färdvägen och det var flera grader svalare än tidigare. Ibland öppnade skogen upp sig och då var utsikten väldigt fin och man såg Novi Sad på avstånd.

Så här fortsatte det i fyra mil. Vi satt på våra motorcyklar och njöt av färden. Tyvärr byttes den fina vägen ut mot raka vägar i ett platt landskap. Det var så platt att Östergötland upplevdes som ett alplandskap. 10.25 lämnade vi Serbien och åkte in i Kroatien. Vid passkontrollen fick vi för första gången visa upp registreringsbeviset för våra motorcyklar. Solen sken nu intensivt och temperaturen hade stigit till 27 grader.

Vi satt och pratade en hel del i våra headset för att döva tristessen att färdas i den otroligt platta landskapet på väldigt raka tvåfiliga vägar. Trafiken var lugn och bestod mest av lastbilar. Vet inte hur många vi körde om. Det tråkiga med att ligga bakom en stor lastbil är turbulensen som blir efter en sådan bil. Det brusar och hjälmen skakar så det blev omkörning på omkörning. Efter 16 mil ser vi äntligen lite kullar och berg på håll. Nu följde en längre sträcka på 130-motorväg men vi färdades i cirka 100 km/h för att spara däck och för att ljudet i hjälmarna blir lägre. Himlen var fortfarande klarblå men man kunde se lite moln långt, långt borta över bergen. Efter 22 mil stannade vi till efter vägen för en lunch på Bed & Breakfast Turist. Klockan var nu 11.45. Vi tog oss var sin sandwich, kaffe och läsk. Här pratade vi med servitörerna och fick då lite tips om vart vi skulle åka. Det slutade med att vi bokade en lägenhet via Hotels.com i Rovinj, 40 mil bort. Temperaturen steg och steg och passerade snart 30 grader. Nu nötte vi mil på mil på raka vägar och det enda som bröt av tristessen var betalstationerna.

Då fick man stanna till och göra något annat en kort stund. Det var väldigt lite trafik på vägarna. Efter 42 mil såg vi äntligen höga berg. Vägarna ändrade karaktär och blev kurvigare och kurvigare. Det var dock svårt att stanna någonstans för att ta kort då det saknades rastplatser. Det fanns bara bensinstationer med 4-5 mils avstånd där man kunde stanna. Snart åkte vi bland bergen.

Nu tornade mörka moln upp sig, solen försvann och strax började det droppa lite. Temperaturen sjönk till 20 grader. Vi färdades uppåt mot 800 meters höjd genom tunnel efter tunnel. Tunnlarna var svala och sköna att åka i. Snart kom vi fram till en 2,1 km lång tunnel och när vi kom ut på andra sidan sken solen från himlen och temperaturen gick upp till 25 grader.

Nu kunde man se Adriatiska havet och utsikten var magnifik. Vattnet gnistrade och man såg höga berg med skog och städer och djupa vikar. Vägarna slingrade sig längs med bergssidorna och tempen steg till 28 grader. Ju närmare Rovinj man kom desto segare kändes milen. Med några mil kvar körde vi igenom en 5 km lång tunnel och kom ut som på en platå mellan berg. Vi kunde nu äntligen ana var Rovinj låg. Strax körde vi in i staden. Vi lyckades efter lite letande hitta vårt boende men ingen reception. Som tur var dök det upp en kanadensare som bodde i huset bredvid vårt boende och han visade oss vägen till receptionen. Den låg fem minuters gångväg bort. Man skulle visst hämta nyckeln på ett ställe då de hade flera liknande boenden i stan. Det var varmt att gå igenom staden i mc-ställen och svetten lackade och folk kollade konstigt på oss. Tack och lov fick vi skjuts tillbaka. När vi öppnade upp dörren till lägenheten visade det sig att vi fått en etagelägenhet. Liten och kompakt men mysig och med utgång rakt ut i gränden. Runt åttatiden gick vi ner på stan och tittade på hamnen samt åt på en fin restaurang.

Priserna är som hemma ungefär. Det lilla vi sett av staden har gett mersmak och i morgon blir det en lugn dag i Rovinj och ingen motorcykelåka.

17 september Tekija – Novi Sad 340 km

Solen sken som vanligt när vi lämnade Tekija runt åttatiden och temperaturen var perfekt för motorcykelåkning, runt 19 grader. Dock var det lite dis runt bergen. Bergen gav lite kyla så det kändes svalare än 19 grader när man åkte. Utsikten var väldigt fin med berg på vänstersidan och Donau och Rumänien på högersidan. Vi passerade bergsskulpturen av Decebalus, som är ett ansikte av en lokal kung som kämpade mot det romerska riket.

Efter fyra mil kom vi fram till staden Donji Milanovac där vi tankade upp både motorcyklarna och oss. Vi stannade till vid ett litet café inne vid centrum och tog oss en kaffe och en sandwich som frukost. Snart var vi på rull igen och passerade Golubac Fortress.

Tyvärr var man tvungen att boka besök i förväg så vi fick betrakta slottet på avstånd. Nu följde ytterligare 7 mil på roliga vägar längs med Donau.

Utsikten var bedårande och vi passerade mängder med små byar och såg massor av pråmar på Donau. Den ena pråmen större än den andra. Det var väldigt lite trafik så det blev en behaglig resa. Temperaturen hade nu stigit till 21 grader och solen gassade mer intensivt. Vi svängde bort från Donau och nu följde ett platt, platt landskap med odlingar vart man än såg. Snart närmade vi oss Belgrad och trafiken blev allt mer intensiv. Temperaturen hade nu ökat till 30 grader men vi färdades i cirka 80 km/h på lite större vägar så det fläktade skönt. Vi valde en ytterring runt Belgrad men en trafikolycka gjorde att vi hamnade i köer. Vi kryssade mellan bilraderna och kom igenom ganska fort. Nu följde motorväg och större vägar till Novi Sad. Milen rullade på allt snabbare och snabbare och nu är man så van att sitta på cykeln så 34 mil är ingenting. Snart var vi framme vid hotellet DACH Hotell. Klockan var nu strax efter halv fyra. Vi passade på att ta oss ett dopp i hotellets spa eller rättare sagt lilla pool. Det var varmt och gott och skönt för kroppen.

Runt klockan sex gav vi oss in till staden och tittade på Petrovaradin Fortress innan vi vandrade in mot Centrum för en hamburgare på Toster.

Halv tio sov vi som små bebisar.

16 september Bukarest – Tekija 360 km

Idag var det så äntligen dags att besöka Ceausescu’s enorma palats. Vegard hade bokat biljetter via American Express service och vi skulle vara där klockan 10.00 samt ha med oss passen. Tio minuter i tio stod vi vid biljettdisken redo att visa upp passen men då fick vi beskedet ”Same dictator, wrong house”. Det visades sig att vi bokat en rundvandring vid Ceausescu’s andra hus på andra sidan stan. Det kunde ju inte vara sant. Vi undrade om det gick att boka om men fick beskedet att om någon inte kom och hämtade ut sina biljetter så skulle vi eventuellt få plats. Vi satte oss ner på tre stolar och hoppades att det skulle komma några turister utan pass och det gjorde det. Två svenskar fick inte hämta ut biljetterna då de saknade sina pass. En minut i tio fick vi våra biljetter och vi skyndade till säkerhetskontrollen.

Nu följde en guidad visning på en timme där vi gick 900 meter i palatset och såg totalt tre procent av huset. Det var så ofattbart stort palatset. Rummen var enorma och överallt var det marmor på golvet och enorma kristallkronor i taken. Den största kristallkronan vägde 5 ton.  Allt var jättestort.

Bara gardinerna vid den stora entrén vägde 120 kg styck och var 14 meter långa.

Vi tog en taxi tillbaka till hotellet och den fick vi betala dyrt för. Tråkig avslutning på en trevlig resa. Vi sa adjö och på återseende till Vegard innan vi packade ihop våra saker och lämnade Bukarest vid kvart i ett. Nu följde en resa i ett platt landskap.

Termometern visade över 30 grader och solen gassade intensivt. Efter 4 timmars färd, 27 mil, en Snickers, en Red Bull, en paus och lite vatten så såg vi äntligen berg på håll.  Dock skulle det dröja ytterligare sex mil innan vi var framme vid bergen.

Nu blev vägarna lite mer krokiga och roliga att köra. Klockan 17.38 passerade vi gränsen till Serbien. Vi satte nu GPS:erna på staden Novi Sad och började resan dit. Efter drygt en mil kom vi till en liten stad Tekija och där stannade vi till vid Hotell/Restaurang Panorama. Där fanns inga rum men en av servitörerna ringde sin faster och där fanns det rum. Vi åkte tillbaka 300 meter och upp på en gata. För 20 euro fick vi hyra övervåningen i huset.

Vi fixade till oss och gick sedan bort till Restaurang Panorama och åt en god fiskmiddag bestående av stör, citron och potatis.

Klockan är nu nio och vi är helt slut.  

15 september Bran – Bukarest 180 km

Efter en äggröra- och baconfrukost stod vi startklara halv tio. Solen sken som vanligt och himlen var klarblå. Temperaturen perfekt runt 15 grader. Vi startade med en kortare tur på asfalt och det var perfekt för då kunde man få igång kroppen igen. Vid en skidanläggning svängde vi upp i skogen och följde en grusväg en kort stund innan vi blev tvungna att vända då vägarna var för dåliga.

Vi körde då upp en annan grusväg men även där fick vi vända. Vid tredje försöket blev det succé. Vi körde längs med ett mountainbikespår upp genom skogen.

Det var lerigt och blött. Det var stora djupa spår i vägbanan efter regn. Det var rötter, träd och stenar. Och det var cyklister som susade ner för vägen. Men ack så roligt. Det var halt och spårigt och vi fick ibland hjälpa varandra och putta på motorcyklarna för att komma vidare. Några hade större problem och fastnade i backen. Alla var sjöblöta av svett av ansträngningen och vid varje tillfälle tog man av sig hjälmen, handskarna och jackan för att svalka sig något. Jochen, Vegard och jag fick gå ner och köra upp några av de andras motorcyklar i T-shirt. Orken började också ta ut sig rätt för Håkan 73 år och Sven 62 år. Vi är alla grymt imponerade att de orkat med åkningen. Snart blev det lättare åkning och vi färdades på ganska bra grusväg upp mot 1700 meters höjd.

Väl upp på första toppen beundrade vi utsikten innan vi fortsatte över kullar och vi pendlade mellan 1600 och 1900 meters höjd.

Efter en krök längs med bergssidan blev det trafikstockning.

Det var som en vägg med får och bakom dem kom det cyklister och en bil. Solen sken varmt och man upplevde att det var mycket varmare i luften än de 15 grader termometern på motorcykeln visade.

Nu var det dags för nedfart och då gick grusvägen över i en väg med större stenar.

Motorcyklarna studsade på stenarna och man satt på helspänn hela tiden.

Många var trötta så det blev en massa stopp. Hela turen upp och sedan ner för berget tog 4,5 timme.

Jag tror att flera i gruppen var väldigt nöjda när vi återigen körde på asfalt. Strax var vi i byn Comarnic och där stannade vi till för en pizza klockan halv fyra. Sedan följde två timmars åkning på asfalt längs med en av de större vägarna in mot Bukarest. Vi kom fram till hotellet och Peter sa som vanligt ”Five o’clock sharp”. Klockan var 18.00. Det blev en P-öl och det kändes lite vemodigt att veta att det var resans sista P-öl. Vi stod ute och pratade en stund om dagens upplevelser när vi blev avbrutna av regn. Alla gick upp och gjorde sig i ordning för kvällen men vi samlades åter i foajén en stund senare för att göra upp räkenskaperna. Några hade hyrt motorcyklar och lämnat en deposition på 1000 euro för eventuella skador. Vi blev positivt överraskade över hur lite de fick betala i slutändan. Jochen och jag gjorde upp om däcken och det blev också väldigt positivt. Jochen lämnade sina nästan nya asfaltsdäck och jag mitt halvslitna grusdäck och det slutade med att Jochen skänkte 80 euro till Sergiu och han skänkte 80 euro till mig. Vilken otroligt trevlig kille. Runt niotiden på kvällen lämnade vi hotellet och gick in till Gamla Stan och åt på restaurang. Det var en trevlig kväll och mycket snack. Runt halv ett var vi tillbaka vid hotellet och nu blev det till att säga adjö till allesammans. Det kändes väldigt vemodigt.