13 september Novaci – Campulung 210 km

Klockan åtta var vi ombytta och klara för avfärd till dagens frukost. Vi tog motorcyklarna en dryg kilometer till ett annat pensionat och avnjöt en god frukost där. Strax före nio lämnade vi Novaci och färdades ett par kilometer på asfaltsvägar. Ganska snart tornade bergen upp sig och man kunde se en större spricka i bergen och det var naturligtvis dit vi skulle. Här startade en 46 kilometer lång resa som skulle ta drygt fyra timmar. Det startade med en vacker ravin med härliga grusvägar. Vägen bestod av mindre stenar och sand och var en perfekt start på dagen för de lite stela kropparna. Efter cirka 20 minuter kom vi upp på en platå och här tog vi en kort paus.

Framför oss fanns nu en brant mindre grusväg bestående av lite större stenar. Vägen startade ganska brant och sen kom ett mindre brant parti och sedan flacka kurviga vägar upp till nästa platå på 1850 meters höjd. Vi åkte upp en och en och här sållades agnarna från vetet. Peter startade och han for upp som en raket. Därefter följde Erik, Jochen, Vegard och Jocke och för oss gick det bra. De andra fick lite problem i backen.

Några insåg sin begränsning och överlät åkandet till andra i gruppen medan de själva gick upp. Vi kallar dem numera för hikers. Efter drygt två timmar hade vi fått upp samtliga motorcyklar och personer. Jochen, Vegard och Magnus svettades rejält efter att ha åkt upp, gått ner och sen kört upp nya motorcyklar. Fastnade man i backen var det väldigt svårt att komma igång igen. Micke försökte ett par gånger och vi var flera som puttade på. När motorcykeln äntligen fick fäste var man tvungen att kasta sig åt sidan eller så fick man en kaskad av stenar sprutat över sig. Det var ett par vurpor, mycket skratt och svett men vilken grupp vi blivit. Vi hjälps åt, vi skrattat tillsammans och vi har otroligt roligt ihop. Vi fortsatte uppför mot 1974 meters höjd. Vi färdades nu på sandigare vägar på skrå på bergssidan.

Molnen började att rulla in från högersidan och blockerade effektivt utsikten åt det hållet men vad gjorde det när utsikten åt det andra hållet var magnifik.

Väl uppe på nästa topp stannade vi för lunch. Vi hade idag med oss mackor, tonfisk, majonnäs, tomat, gurka, skinka, korv mm och alla gjorde sin Dagobertare och det smakade fantastiskt.

Solen sken och temperaturen var endast tolv grader men solen värmde gott. Längre bort kunde man se en topp på 2500 meter och till vänster en vacker dalgång och till höger vita moln. När vi avnjöt lunchen kom en herde förbi med sina hundar och får.

Efter lunchen följde en tuff nedfart. Det var en mix av stora stenar, trixiga partier, löst grus, sand och vägskador orsakade av regn och snäva grusserpentiner som gjorde att det tog nästan 1,5 timme att ta sig ner ett par hundra meter. Här upprepade sig samma procedur. Några gick ner och andra fick köra ner deras motorcyklar.

Efter en dryg kilometer kom vi till en väg som höll på att byggas. Vägen var nysladdad och jämn och fin och den var riktigt skönt att köra på den. Efter en stund kom vi fram till stället där byggjobbarna var. Här var det en vall och sen övergick vägen till en sämre lerväg. Tyvärr gjorde en av oss en rejäl vurpa här och det såg riktigt otäckt ut. En stor sten under bakhjulet gjorde att hela motorcykeln flög upp i luften och personen kastades av och ner i ett dike.

Dessvärre var att vindavvisaren på motorcykeln träffade personen mitt i ansikten och på näsan. Efter en stunds mekande med motorcykeln och omplåstring så var vi på rull igen. Sista biten ner bestod av relativt jämn väg med mindre grus och sand och här blev det lite tävling mellan Peter och Jochen. De körde ikapp och jag följde efter precis bakom så gott jag kunde i dammet. Plötsligt kommer ett avgasrör flygandes i luften och jag skriket till Jochen i headsetet att nå’n tappat nå’t. Samtidigt hörs ett högt muller längre fram. Jag får stopp på hojen och springer tillbaka och plockar upp avgasröret. Då dyker de andra upp och undrar vad som hänt. Här står jag mitt i vägen med ett avgasrör i handen. Micke trodde att jag kört av vägen och att jag stod där med resterna av motorcykeln. Det visade sig att det var Jochen som hade tappat avgasröret.

Vi skrattade gott åt det som inträffat och Nicole sa att det var första gången hon varit med om att någon tappat ett avgasrör. Sista biten mot Campulung gick på asfaltsvägar. Tempen hade nu stigit till 28 grader och solen gassade starkt. Efter drygt två timmars åkning var vi framme vid Pensionat Liana, samma pensionat som vi sov på för ett par dagar sedan. Vi satte oss på verandan med en schnaps och en P-öl och gick igenom dagen. Vi skrattade gott åt alla incidenter och tillbud men berömde också varandras prestationer. Här satt vi tills middagen serverades vid halv nio. Nu serverades det kycklingsoppa, korv, kött och dolmbuffé samt äppelkaka till efterrätt.

12 september Cartisoara - Novaci 190 km

Idag skulle vi vara ombytta för mc-åkning vid frukosten klockan åtta då det var planerat för start halv nio. Utanför sken solen som vanligt och tempen visade 18 grader och himlen var klarblå med lätta skyar över bergen. Första sträckan bestod av asfaltsåkning på en större väg med livlig trafik. Vi delades in i två grupper, en lite snabbare grupp för oss som kunde åka snabbt och en lugnare grupp för de som ville ta det lite lugnare. Vägarna var kurviga med många dolda kurvor. Tanken var att vi skulle åka på lite och sen ta det lite lugnare på grusvägarna. Tyvärr grusades det ganska snabbt då Peter fick punktering på framhjulet.

Solen sken nu ilsket och termometern visade 25 grader när innerslangen byttes. Det tog inte mer än 30 minuter innan vi åter var på banan. Efter en snabb kaffe längs med vägen stannade vi till i närheten av Voinease för lunch. Återigen blev det köttsoppa, bröd och dricka. Lika gott som vanligt. Strax svängde vi av den stora vägen och upp längs en dalgång och nu började grusvägarna. Det var ganska fina grusvägar med mindre stenar blandad med sand och gräs och gamla rännilar.

Körningen var lätt men man fick hela tiden vara på helspänn för potthål. Vi följde en bäck uppför dalgången och träden ramade vackert in vägen. Bergen runt omkring var klädda med tät skog och det som mer ut som om man körde i en dalgång kantad med gröna stora kullar. På vissa ställen var skogen extra tät och väldigt nära vägen och då sjönk temperaturen flera grader och det var härligt kyligt. Snart kom vi allt högre upp och utsikten blev vackrare och mer magnifik allt eftersom. Det kändes som om man färdades i urmarker. Ingen trafik, inga människor, ingenting, förutom en underbar vy. Nicole sa att det här slår Österrike och Schweiz då man inte kan se något som människor gjort. Det fanns inga ledningsgator, inga hus, inget som var byggt av människor – bara stora gröna kullar med höga berg runtomkring.

Vi färdades på led utmed bergssidorna upp mot 2100 meters höjd. Vägarna bestod av två hjulspår med gräs emellan. I hjulspåren var det relativt små stenar, sand och jord. Vi hamnade på en platå med en större puckel på och den sista biten gick längs lite lerigare och sämre spår. Här var det en person som körde omkull rätt så rejält och slog i huvudet. Därför stannade några kvar på 2100 meters höjd medan vi var ett par som tog oss hela vägen upp.

Lerspåren såg sämre ut när man iakttog dem på håll. När vi väl körde upp längs de leriga spåren var det inga problem för motorcyklarna. Och vilken belöning vi fick. Utsikten från toppen var helt makalös. Vart man än tittade var det vyer som inte går att beskriva.

Vi tog en häftig gruppbild uppe på toppen bredvid en liten stenhög och gratulerade varandra till en fin prestation.

Lite lagom fånigt men helt underbart. Vet inte hur många bilder vi tog tillsammans men det var en hel del.

Nu var det dags för nerfärd.

Den gick längs ganska fina spår men här och där var det stora ansamlingar av vatten som vi naturligtvis var tvungna att åka igenom. Vid en stor vattenpöl åkte Peter först och då stänkte det upp ”rent” vatten, men för oss som kom efter var det en lersörja utan dess like.

Vi fick stanna till för rengöring av hjälmvisiren och glasögon efter den passagen och naturligtvis var vi tvungna att dokumentera detta. Snart kom vi fram till asfaltsvägen och det var inte vilken väg som helst utan Transalpina.

Transalpina är en serpentinfylld väg med flera partier där man kan köra på ordentligt och sedan kryddad med en makalös utsikt. Efter en fantastisk nerfart kom vi till byn Novaci där nattens boende fanns. Vi blev serverade en P-öl och en schnaps utomhus under hängande vindruvsklasar. Nu snackades det om dagens upplevelser och naturligtvis en massa annat strunt. Solen gick sakta ner bakom bergen och kvällen var behagligt varm och tyst. Det enda som hördes var hundskall i fjärran. Kvällen avslutades med middag beståendes av fisk med fyllda pannkakor till efterrätt.

11 september Campulong – Någonstans i Rumänien 180 km

Klockan 8.30 var det frukost på verandan utomhus. Solen sken och det var friskt i luften och 13 lite kyliga grader. Uppdukat på bordet stod lokalproducerad mat. Det var ägg, skinka, korv, bröd mm och det serverades med hemmagjort te och allt smakade underbart. Det var en riktigt bra start på dagen. En timme senare var vi alla klara för avfärd. Vi började med en enklare grusåkning och man kände sig lite stel i kroppen efter gårdagens strapats men ganska snart var man varm i kläderna.

Vi fick stanna ibland för får men annars var det otroligt lite trafik på vägarna. Vi färdades genom en vacker dalgång utmed en bäck och passerade mindre vattenfall på väg upp mot 1150 meters höjd.

Det var inte så krävande åkning som igår utan vägarna bestod av lite mindre stenar, blandad med större sten och ibland bara lite sand.

Solen sken allt starkare och temperaturen ökade till 17 grader. Ganska snart blev vyerna fantastiska och vart man än tittade så såg man mjuka grönklädda kullar och svarta eller mörka berg bakom. Vi färdades på led längs två hjulspår upp mot 1920 meters höjd.

Temperaturen sjönk hela tiden och var som kallast 10 grader. Solen sken från en klarblå himmel när vi stannade för lunch vid ett övergivet hus mitt ute i ingenstans. Utsikten var bedårande och mackorna smakade så där gott som mat utomhus brukar göra. Vi satt och njöt i solen och alla pratade på som om man känt varandra länge.

Runt omkring gick betande får längs bergssidorna och man kunde ibland höra en hund skälla.

Nu var det dags för nedfärd. Gruset på vägarna blev till lite större stenar och ibland vassa och stora stenar och här och där hade vissa delar av vägen spolats bort av regn. Halvvägs ner ropar Jochen att nu är framdäcket platt. Han fick ett genomslag på en större sten och tappade luft i framdäcket så det blev till att plocka fram kompressorn och fylla upp däcket igen. Och det funkade. Däcket höll sig tätt resten av dagen.

Vi stannade till klockan tre för en fika precis innan vi skulle köra ut på asfalten. När vi skulle åka iväg gick det inte att starta Jochen motorcykel. Ganska snart kunde vi konstatera att sidostödsbrytaren hade slagits sönder av en sten det blev till att klippa av lite sladdar och tvinna ihop några kablar men sen var vi på rull igen. Nu väntade den fina asfaltsrutten längs Transfagarasan. Det var den vägen vi åkte den 6 september men nu i annan riktning. Vi åkte på slingrande, kurviga fina vägar utmed en sjö, längs en dalgång innan vi började stigningen upp mot 2100 meters höjd.

Vyerna var nästan lika fina som för några dagar sedan det var lite molnigare idag. Vi körde på ordentligt på vissa sträckor medan andra sträckor gick i makligt tempo. Snart var vi uppe på toppen och körde igenom tunneln igen. Temperaturen var nu 6 grader och det blåste småkallt.

När vi kom ut ur tunneln var det en fantastisk vy som mötte oss denna gången. Förra gången vi åkte här var det ju tjock dimma och man såg ingenting av utsikten. Nu kunde vi se vad vi missade förra gången. Det var ett vackert landskap med serpentinvägar och milsvid utsikt. Efter lite fotografering var det dags för nedfärd. Vi färdades i 30 km längs fina kurviga vägar innan vi lämnade bergen bakom oss. Vi anlände till värdshuset vid halv åtta och möttes av en P-öl och en hemmagjord schnaps. Vid halv nio serverades middagen bestående av en fantastisk köttsoppa följt av något som såg ut som kåldolmar. Det var väldigt gott i alla fall. Kvällen avslutades med snack och historier och det var länge sedan jag skrattade så gott och så mycket. En otroligt bra avslutning på en underbar dag.

10 september Brasov – Campulong 270 km

Vilken otroligt fin dag vi haft idag.

Dagen började med att vi lämnade Brasov halv nio. Vi färdades genom staden och det var bilar och människor överallt. Många var finklädda och gick omkring med blommor och vi undrade varför. Vår lokale guide nämnda något om att skolorna började idag och det var visst något speciellt. Vi färdades längs kurviga upp över bergen och hade snart hela staden under oss. Vi färdades i cirka 20 kilometer innan de första riktigt härliga grusvägarna dök upp. Vägen bestod av större stenar och det var blandad körning. Vissa partier var lättare och andra lite mer krävande. Solen sken och temperaturen var 18 grader. Vi klättrade sakta upp till 1100 meter höjd och passerade flera byar. Vi hänfördes av utsikten och omgivningarna och stannade ofta och njöt av utsikten. Snart blev det en grusig utförslöpa och sen en svårare passage på skrå. Nu blev det lite för svårt för vissa.

Det slirades och vurpades men ingen kom till skada och vi skrattade gott åt alla roliga omkullåkningar. Det är verkligen ett härligt gäng med människor som alla delar samma intresse. Man bjuder gärna på sina vurpor och när vi tar paus pratas det om den senast vurpan eller felkörningen.

Klockan ett stannade vi till för lunch i någon liten by vi inte minns namnet på. Där delades gruppen upp i två grupper och några färdades en mindre krävande väg till pensionatet vi skulle bo på. Micke, en av deltagarna sa att han aldrig kör omkull lyckades köra omkull två gånger idag på förmiddagen och sa ”En skåning föll två gånger” och det skulle han få höra några gånger till idag. Nu sa vår guide att eftermiddagens tur skulle bli mer krävande än förmiddagens och han hade verkligen rätt. Det var krävande men vilken tur. Det är den bästa åkningen någonsin.

Dock startade turen med en 40 km lång asfaltstur men sen åkte vi på en grusväg upp mot 1900 meters höjd och sen ner i en dal och sen upp mot 2200 meters höjd. Den vägen var helt makalös.

Utsikten går inte att beskriva i ord men vi åkte verkligen i utsikten. Det var fina men krävande vägar som slingrade sig upp på grönklädda kullar.

När vi nådde de båda topparna var utsikten milsvid och helt makalös. Ibland stupade det hundratals meter precis bredvid vägen och ibland var det böljande kullar runt oss. Men har man tagit sig upp så måste man ner också och det var tufft.

Vägen bestod av stora stenar och på vissa ställen hade vägen spolats bort så det var till att vara uppmärksam hela tiden. Det blev några till vurpor för vår käre skåning men vi andra klarade oss helskinnade. Det kändes i händerna och i handlederna när man körde ner och man kunde känna att åkningen tog ut sin rätt.

Med bara några kilometer till slutdestinationen fick Chris punktering på framhjulet så det blev till att byta slang. 40 minuter senare var vi på rull igen och passerades snart en liten speciell by. När vi åkte igenom byn skrek folk och hötte men nävarna och spottade och det var allmänt läskigt. Innan vi åkte igenom byn sa Peter ”Don’t make any mistakes, don’t do anything stupid, dont stop, just go” och det gjorde vi. Klockan 20.00 anlände vi till slutdestinationen och kvällen avslutades med en fantastisk middag på Pensionat Liana. Det blev soppa, kött och potatis samt en friterad munk med blåbär och en massa skitsnack. Verkligen supertrevligt! Klockan är nu tolv och det är läggdags.

9 september Bukarest – Brasov 250 km

Solen sken som vanligt och temperaturen visade 22 grader när vi samlades vid motorcyklarna kvart i nio. Avfärd var planerad till klockan nio men Peter vår guide hade problem med sin motorcykel. Chris hade en kort säkerhetsgenomgång, visade dagens färdrutt samt pratade om körställning medan Peter mekade med sin motorcykel. Kvart i tio var vi så äntligen på rull. Tempen var nu 25 grader och vi åktes sakta på led genom Bukarest. Snart var vi ute ur Bukarest och färdades på mindre vägar och grusvägar. Det var ett platt landskap vi åkte igenom men vägarna var kurviga och ganska roliga att åka på. Efter en timmes färd stannade vi för en kaffe. Efter två timmars åkning kunde man äntligen se lite berg på håll. Klockan ett stannade vi för lunch på en taverna och det blev ett långt stopp. De sista fick in maten efter en och en halv timme. Vi som tog soppa fick in maten nästan direkt. Längs med vägarna vi färdades mötte vi massor av häst och vagn-ekipage så till slut tappade vi räkningen på dem.

Det blev en stunds asfaltsåkning innan vi svängde av ordentligt och körde upp genom en by. Nu blev det grusväg. Nåja, det var lite grus men mest större stenar. Motorcyklarna klättrade långsamt uppför backarna och det var otroligt rolig åkning men det skulle bli bättre.

Snart kom vi upp i bergen och passerade 1000 meter över havet och utsikten blev fantastisk. Vi färdades på sandiga grusvägar upp mot 1800 meters höjd.

Temperaturen sjönk i takt med höjden och var som lägst 11 grader. Det blev ett par omkullkörningar eller rättare sagt tippningar men det gick bra för alla inblandade. Vägarna var fantastiska och utsikten vidunderlig och det blev bara bättre och bättre.  Det var stora mjuka kullar vi färdades över och ibland gick det snabbt och ibland i promenadtakt.

Snart började resan nedåt och det var lika kul. Vägarna blev halare och lerigare och det blev några till omkullkörningar. Vi två höll oss på benen i alla fall. Sista biten gick längs slingrande skogsvägar mot Brasov. Klockan sju var vi framme vid hotellet Rainer i Brasov och tog oss en P-öl.

Det blev en massa prat om dagens upplevelser och vägar innan vi checkade in. Klockan halv nio gick vi ut och åt på restaurang och sen kröp vi till kojs lagom trötta och möra.

8 september Bukarest

Det blev en lugn dag i Bukarest och inget motorcykelåkande. Klockan tio tog vi en taxi in till centrum av Bukarest och det blev en lugn och behaglig taxiresa. Första stoppet blev vid Ceausescu’s enorma palats.

Vi tog en promenad runt palatset och undrade vad han tänkte när han byggde detta enorma hus. En guidad tur vore kanske inte som dumt men problemet var att man behövde visa sitt pass för att få köpa en guidad tur.

Jochen och jag hade naturligtvis lämnat våra pass på hotellet. Magnus och Erik hade med sig sina pass så de bokade en tur – klockan 13.00. Vi vandrade in mot Gamla Stan och satte oss ganska snart på en uteservering. Solen sken och temperaturen var runt 25 grader. Det blev Ceasarsallad och potatissoppa. Magnus och Erik gick tillbaka till palatset för sin guidade tur medan vi två vandrade runt i staden.

Det var tyvärr en ganska tråkig stad med livlig trafik. Man fick verkligen passa sig när man korsade gatorna. Runt klockan två mötte vi upp Erik och Magnus och delade på en taxi till hotellet. Det blev en upplevelse. Vi åkte i en liten gul Dacia men det verkade som om taxichauffören trodde det var en Ferrari. Det är den sjukaste taxiresa vi gjort någonsin. Tror nog att han bröt mot alla trafikregler som finns.

Några exempel: Genade igenom en parkering i 100 km/h, körde över en kant upp på spårvagnsrälsen mot trafiken, körde medvetet mot rödljus, allmänt hyperaggresiv körning, kastade sig mellan filerna och växlade som en kratta, körde rakt fram och om en polisbil i vänstersvängfältet. Vi skrattade gott efter resan. Tror nog att det var chocken som la sig. Nu var det dags att fixa till allas hojar. Vi tog bort våra stora tunga sidoväskor.

Några av deltagarna hade hyrt motorcyklar så där skulle styren och växelspak justeras. Kvart i sju blev det en genomgång om vad vi skulle ha med oss och vad som gällde säkerhetsmässigt. Efter genomgången gick vi bort till en närliggande restaurang och åt middag och presenterade oss för varandra. Verkar vara ett riktigt roligt gäng.

7 september Capatenini – Bukarest 178 km

Solen sken vackert på bergssluttningen utanför hotellet och lyste upp slottet på toppen. Temperaturen var 16 grader och det var lite kyligt i luften när vi startade halv tio. Nästan direkt kom vi in i ett samhälle och det varade i en timme. Det var som en enormt lång gata med hus på båda sidor i oändligheten. Det fanns en massa att titta på men till slut tröttnade man på att åka fram i en hastighet av cirka 40 km/h. På en timmes åkning var det vid två tillfällen vi kunde gasa upp i 90 km/h men den åkningen varade i kanske 10 sekunder innan vi var tvungna att återigen åka i 40 km/h. Temperaturen steg till 23 grader och solen gassade starkt från en klarblå himmel. Med nio mil kvar till Bukarest åkte vi ut på motorvägen, dels för att köra lite snabbare och dels för att kyla med oss lite i fartvinden. Ju närmare Bukarest vi kom desto varmare blev det. Snart visade termometern 30 grader. Med två mil kvar tröttnade vi på motorvägen och svängde in på en mindre väg. Med 12 km kvar till Bukarest blev det mer trafik och till slut långa köer. Vi kunde åka mellan raderna av bilar men det gick väldigt långsamt fram. Solen sken ilsket och det var varmt i Klim-ställen.

13.00 anlände vi till mc-verkstaden RAMS (Raduta Adrian Moto Service). Efter lite teckenspråk fick vi fick veta att mekanikerna var på lunch och att de väntades vara tillbaka halv två. Vi satt i skuggan och väntade. Snart dök mekanikerna upp. Ingen kunde tyvärr engelska men ganska snart stod det klart att det inte fanns några däck här. De hade ganska dålig koll på att vi skulle komma överhuvudtaget verkade det som. Vi lyckades efter diverse samtal få veta att det var inbokat tre däckbyten i alla fall men var däcken var visste ingen. Peter, en av guiderna skulle troligtvis dyka upp klockan två så vi väntade. Kanske hade han med sig däcken. Klockan två dök det upp en annan kille och han hade med sig däcken. Gud så skönt.

Nu kunde vi byta däck och halv fyra var det gjort.

Då dök två andra svenska killar upp, Erik och Magnus. Även de hade bokat in däckbyte. Vi snackade en stund innan vi for bort till hotellet. Strax satt vi på hotellets restaurang och pratade mc-resor med Erik och Magnus.

6 september Sibiu – Capateneni 136 km

Ut ur molnen in i tunnel = Sol.

Idag startade vi lite senare än vanligt, runt halv tio. Det var mulet, 18 grader och mörka moln tyngde skyarna men inget regn i sikte. Redan efter tjugo minuters färd började stigningen uppför längs kurviga 50-vägar. Det var som en liten kulle vi körde över och sen kom vi in på en platå med berg runt omkring. Nu blev det en transportsträcka på 20 km längs raka vägar innan vi svängde höger mot bergen. Bara en bråkdel av bergen syntes för det var väldigt låga moln.

Vi färdades uppåt i en smal dalgång och vägarna slingrade sig fram i landskapet. Serpentinerna blev allt skarpare och skarpare. Temperaturen sjönk ju högre upp vi kom. På 1150 meters höjd körde vi in i molnen och snart täckte molnen vägen och det blev allt svårare att se vart vägen tog vägen.

Vi passerade 1400 meters höjd och tempen stod nu på 11 grader. Vi kunde ana att det var en makalös vy där ute någonstans. Ibland sprack molnen upp och visade branta berg.

Vid 2100 meter över havet når vi toppen och temperaturen är nu 6 grader och sikten nästan noll. Det är som att åka mot en vit vägg. Man ser kanske 5 meter väg framför sig. Vi åker in i en tunnel och ser en ljusning långt bort. I tunnelns slut ser man plötsligt berg. När vi kommer ut ur tunneln öppnar landskapet upp sig, solen skiner och en makalös vy visar sig. Helt galet. Vit vägg vid tunnelns början och på andra sidan tunneln värsta vyerna. Vi ser branta berg och vägar som letar sig ner i en dalgång.

Vi stannar till ett antal gånger för att ta kort.

Nu följer flera mil av underbara vägar. Vägarna är kurviga och asfalten jämn och fin. På sina ställen kan man dra på rejält med gas och sen låta hojen svepa igenom kurvorna. Temperaturen ökar i takt med att vi åker nedför sluttningarna. Vid 1400 meter är temperaturen uppe på 14 grader för att på 800 meters höjd ha stigit till 20 grader. Efter en timmes färd stannar vi till utmed en sjö för en bryggkaffe.

Solen skiner nu från en klarblå himmel och det är riktigt skönt. Vi fortsätter runt sjön längs med sjökanten och vägarna är otroligt fina och roliga att köra.

Det är förvånansvärt lite trafik. Vi kommer fram till en stor damm innan vi fortsätter nedför dalgången. Vi ser ett slott på toppen av en klippa och sen uppenbarar sig ett hotell Pensiunea Le Cetate. Klockan är bara 13.50 men vi bestämmer oss för att stanna här och vi lyckas få ett fint rum med utsikt över dalgången. Det blev en snabbdusch och en whiskey på balkongen.

Vi sitter och tittar upp på slottet från hotellet och bestämmer oss för att gå upp dit. Tio i tre ger vi oss iväg. Snart inser vi att det är guidade turer vid vissa klockslag som gäller för att ta sig upp till fortet Poenari. Dagens andra och sista uppstigning är klockan tre. Sjuk timing. Nu bar det uppför 1400 trappsteg i gassande solsken men vi skuggas av träden. Vissa personer har det väldigt jobbigt efter ett par hundra trappsteg så hela uppstigningen tar 30 minuter då vi tvingas gå på led efter varandra. Det var inte mycket till slott men utsikten var väldigt fin.

Nedstigningen gick raskare än uppstigningen. Efteråt kändes det helt rätt att beställa in en grilltallrik och ett glas öl med efterföljande cappucino. Klockan är nu sju och vi är ganska trötta. Det var länge sedan man var så trött så tidigt på kvällen. Jag antar att kroppen bearbetar alla synintryck och upplevelser.

5 september Oradea – Sibiu 310 km

Zip down – Zip up.

Tio minuter i nio startade vi motorcyklarna och satte fart mot Sibiu 31 mil bort. Temperaturen var 18 grader och det var mulet med mörka moln insprängda i de grå skyarna. Väderprognosen för dagen var inte särskilt god. Det lovades mest regn med en temperatur som skulle variera mellan 18 och 25 grader. Vi lämnade Oradea bakom oss och nästan omgående såg vi lite högre kullar en bit bort. Vi åkte igenom den ena lilla byn efter den andra i maklig fart. Inne i byarna höll vi 50 km/h och mellan byarna 70 km/h. Husen i byarna var i lite olika skick. Det var fina hus och sen kom det lite sämre hus och sen var det fina hus igen och så höll det på. Landskapet var relativt platt men vägarna slingrade sig fram och det var inte många raksträckor. Vid tio tog vi en första paus och då kunde vi ana högre berg en bit bort.

Vi åkte in i en dal och körde längs med en bergssida. Regnmolnen hängde tunga runt omkring oss och bakom oss men vi körde som vanligt mot de ljusa fina molnen och de små ljusblå himmelbitarna som skymtade. Nu började en lång stigning uppåt men innan vi hann klättra alltför högt blev det dags för dagens DOO. Vi såg en vattenpassage och blev tvungna att köra över bäcken och sen tillbaks igen. Riktigt kul faktiskt.

Vägarna blev sedan allt mer kurviga och klättrade uppför bergssidan och serpentinerna avlöste varandra. Det var många skymda kurvor och man visste aldrig vad som väntade runt nästa krök. Hastigheten toppade runt 30 km/h. Plötsligt spärrades vägen av tre hästar, en liten rackare, en mellanstor och en stor en.

De stod mitt i vägen och betraktade oss kolugnt. Klockan 12.00 stannade vi till på 1200 meters höjd för en paus med Snickers och lite dricka. Vi blickade ut över en dalgång och passade på att ta lite fina kort på oss och motorcyklarna.

Här uppe var det mycket svalare och temperaturen var bara 14 grader. Regnet bakom oss kom allt närmare men vi hade fortfarande sol och fint väder precis över oss. Vägarna var jättefina och kurviga och kantades av skog på båda sidor. På den ena sidan stupade det brant och på många ställen hade vägen rasat. Det löstes enkelt men att sätta upp ett räcke i betongfundament en bit ut i vägen utan vidare varning. Nu bar det nedför rejält.

Vi passerade massor av pensionat och en skidresort innan vi hamnade som i en dalgång på 600 meters höjd. I dalgången var det betydligt varmare och termometern visade på 21 grader.

Nu kom regnet ikapp oss, temperaturen sjönk snabbt till 14 grader och vi tvingades att stanna för att zippa upp alla dragkedjorna i Klimställen. Är det något vi gjort idag så är det att zippa upp och zippa ner dragkedjorna. När det blev regn eller kallt stannade vi till och drog upp dragkedjorna och då blev det varmare och vi började svettas. Då stannade vi till och drog ner dragkedjorna och då blev det kallt eller så kom det en regnskur. Hur vi än gjorde blev det fel. Regnet varade i cirka trettio minuter och det regnade rejält. Dock hade nog det mesta av regnet redan kommit ner vattnet i bäcken bredvid vägen ändrade plötsligt färg från ljusblå till jordfärgad. I regnet blev också vägarna mycket halare men vi tog det riktigt lugnt. Snart kom solen fram igen och temperaturen steg till 20 grader men vi såg svarta moln runt omkring oss. Det kändes som om vi körde mot de ljusare molnen hela dagen. Vägarna var nu väldigt fina och vi njöt av åkningen i fulla drag. Vi åkte i dalgång efter dalgång i solsken men snart såg vi en vägg av regn framför oss. Vi stannade till på Pensionat Detunata i Abrud. Här fick vi parkera våra motorcyklar i ett garage i skydd för regnet. Väl inne på pensionatet tog vi oss var sin schnitzel och väntade ut regnet. Klockan var nu nästan två. Vi samspråkade med en belgare som också var på mc-resa med sin fru men där frun åkte bil. Så kan man också lösa det. Han berättade att vägarna den första milen vi skulle åka mot Sibiu var riktigt dåliga och underminerade på sina ställen och att vi skulle passa oss. Vägarna var lite sämre men jättetrevliga att åka på. Plötsligt var bergen borta och vi hamnade som i en liten gryta med mindre kullar runt omkring oss.

Vi lyckades som vanligt undvika regn. Klockan sex anlände vi till Sibiu. Vi irrade runt en stund inne i staden innan vi hittade ett hotell.

4 september Hernadvecse – Oradea 250 km

Tur med vädret.

Efter frukosten blev det en promenad på hotellområdet. Det var som en stor park ovanför hotellet och längre bort djurstallar med en massa djur. Det fanns hästar, getter, kalkoner och höns där. Vädret var lite mer mulet idag men temperaturen höll sig kring 18 grader. Prognosen för dagen var tyvärr en massa regn. Nästan prick nio var vi startklara. Vi färdades på en plan yta men vi såg berg till vänster om oss och några mindre höjder till höger. Nästan direkt tornade ett slott upp sig till vänster en bit bort.

Vi bestämde oss för att åka dit. Slottet hette Boldogkö vára och låg som på en klippa. Vi tog oss nästan hela vägen upp med motorcyklarna men fick gå den sista biten upp till slottet. Vi vandrade omkring nästan en timme i slottet och hann kolla såväl fängelsehålorna som utställningssalarna högst uppe i slottet.

Vi hänfördes av den fina utsikten från slottet. Termometern stod på 22 grader men det kändes mer som 30 plus och vi svettades rejält i våra ställ. Snart satt vi på hojarna igen och färdades längs med bergen. Nu kändes de 22 graderna mycket svalare än 22 grader. Odlingarna med majs, solrosor och vindruvor avlöste varandra.

Vi körde igenom flera byar där husen låg uppradade längs en lång, lång gata. Nu började de mörka molnet tona upp sig på båda sidor om oss men vi verkade hela tiden åka mot de ljusa molnen. Vägarna var fina med mycket kurvor och svängar.

Snart försvann bergen och landskapet blev plattare och plattare och plattare och till slut var det så platt att det inte kunde bli plattare. Till råga på allt blev vägarna rakare och rakare så det var inte ens värt att stanna för att ta ett kort. Halv ett lyckades inte ens vi klara oss ifrån regnet utan vi blev tvungna att stanna och zippa upp alla dragkedjorna i ställen. Temperaturen föll ner mot 18 grader och regnet tilltog allt mer men det tog inte lång tid innan solen dök upp och temperaturen steg mot 25 grader. Vi såg till och med blå himmel ovanför oss men runt omkring var det ganska mörkt. Efter ett tag började vi längta efter bergen eller åtminstone en kulle. Nu blev det mer som en lång transportsträcka i låg hastighet. Plötsligt dök gränsen till Rumänien upp. Vi fick visa våra pass men behövde inte köpa någon vinjett(motorvägsavgift) då vi åkte motorcykel. Direkt blev trafiken lite mer påtaglig och innan vi ens kört en kilometer hade vi haft tre incidenter. Först körde en bil ut precis framför oss, sen var det en som gjorde en u-sväng som vi fick väja för och sen sist men inte minst dök det upp en stolle i vårt körfält med blinkande helljus. Det verkade som om man var tvungen att sitta på helspänn. Strax innan klockan fem körde vi in i staden Oradea. Solen gassade på rejält och temperaturen visade 25 grader. Trafiken tätnade och vi irrade runt en stund i hopp om att finna ett hotell. Det var enkelriktat och vägarbeten och vi fick vända lite här och lite där. Vi var lagom varma i våra ställ och svetten lackade. På tredje försöket lyckades vi ett bra hotell till ett rimligt pris – Hotell Astoria – nästan mitt i stan. Personalen var jättetrevliga och kom med en massa bra tips på sevärdheter och restauranger.

Vi vandrade sedan omkring en stund i staden och gick till Piatta Unirii, ett stort torg och tittade på den svarta örnen, Vulturul Negru och sen blev den en sväng längs med gågatan Calea Republicii nära hotellet innan vi satte oss på restaurang Cyrano.