Rumänien Dag 13 - 12 september
12 september Cartisoara - Novaci 190 km
Idag skulle vi vara ombytta för mc-åkning vid frukosten klockan åtta då det var planerat för start halv nio. Utanför sken solen som vanligt och tempen visade 18 grader och himlen var klarblå med lätta skyar över bergen. Första sträckan bestod av asfaltsåkning på en större väg med livlig trafik. Vi delades in i två grupper, en lite snabbare grupp för oss som kunde åka snabbt och en lugnare grupp för de som ville ta det lite lugnare. Vägarna var kurviga med många dolda kurvor. Tanken var att vi skulle åka på lite och sen ta det lite lugnare på grusvägarna. Tyvärr grusades det ganska snabbt då Peter fick punktering på framhjulet.
Solen sken nu ilsket och termometern visade 25 grader när innerslangen byttes. Det tog inte mer än 30 minuter innan vi åter var på banan. Efter en snabb kaffe längs med vägen stannade vi till i närheten av Voinease för lunch. Återigen blev det köttsoppa, bröd och dricka. Lika gott som vanligt. Strax svängde vi av den stora vägen och upp längs en dalgång och nu började grusvägarna. Det var ganska fina grusvägar med mindre stenar blandad med sand och gräs och gamla rännilar.
Körningen var lätt men man fick hela tiden vara på helspänn för potthål. Vi följde en bäck uppför dalgången och träden ramade vackert in vägen. Bergen runt omkring var klädda med tät skog och det som mer ut som om man körde i en dalgång kantad med gröna stora kullar. På vissa ställen var skogen extra tät och väldigt nära vägen och då sjönk temperaturen flera grader och det var härligt kyligt. Snart kom vi allt högre upp och utsikten blev vackrare och mer magnifik allt eftersom. Det kändes som om man färdades i urmarker. Ingen trafik, inga människor, ingenting, förutom en underbar vy. Nicole sa att det här slår Österrike och Schweiz då man inte kan se något som människor gjort. Det fanns inga ledningsgator, inga hus, inget som var byggt av människor – bara stora gröna kullar med höga berg runtomkring.
Vi färdades på led utmed bergssidorna upp mot 2100 meters höjd. Vägarna bestod av två hjulspår med gräs emellan. I hjulspåren var det relativt små stenar, sand och jord. Vi hamnade på en platå med en större puckel på och den sista biten gick längs lite lerigare och sämre spår. Här var det en person som körde omkull rätt så rejält och slog i huvudet. Därför stannade några kvar på 2100 meters höjd medan vi var ett par som tog oss hela vägen upp.
Lerspåren såg sämre ut när man iakttog dem på håll. När vi väl körde upp längs de leriga spåren var det inga problem för motorcyklarna. Och vilken belöning vi fick. Utsikten från toppen var helt makalös. Vart man än tittade var det vyer som inte går att beskriva.
Vi tog en häftig gruppbild uppe på toppen bredvid en liten stenhög och gratulerade varandra till en fin prestation.
Lite lagom fånigt men helt underbart. Vet inte hur många bilder vi tog tillsammans men det var en hel del.
Nu var det dags för nerfärd.
Den gick längs ganska fina spår men här och där var det stora ansamlingar av vatten som vi naturligtvis var tvungna att åka igenom. Vid en stor vattenpöl åkte Peter först och då stänkte det upp ”rent” vatten, men för oss som kom efter var det en lersörja utan dess like.
Vi fick stanna till för rengöring av hjälmvisiren och glasögon efter den passagen och naturligtvis var vi tvungna att dokumentera detta. Snart kom vi fram till asfaltsvägen och det var inte vilken väg som helst utan Transalpina.
Transalpina är en serpentinfylld väg med flera partier där man kan köra på ordentligt och sedan kryddad med en makalös utsikt. Efter en fantastisk nerfart kom vi till byn Novaci där nattens boende fanns. Vi blev serverade en P-öl och en schnaps utomhus under hängande vindruvsklasar. Nu snackades det om dagens upplevelser och naturligtvis en massa annat strunt. Solen gick sakta ner bakom bergen och kvällen var behagligt varm och tyst. Det enda som hördes var hundskall i fjärran. Kvällen avslutades med middag beståendes av fisk med fyllda pannkakor till efterrätt.