Rumänien Dag 14 - 13 september

13 september Novaci – Campulung 210 km

Klockan åtta var vi ombytta och klara för avfärd till dagens frukost. Vi tog motorcyklarna en dryg kilometer till ett annat pensionat och avnjöt en god frukost där. Strax före nio lämnade vi Novaci och färdades ett par kilometer på asfaltsvägar. Ganska snart tornade bergen upp sig och man kunde se en större spricka i bergen och det var naturligtvis dit vi skulle. Här startade en 46 kilometer lång resa som skulle ta drygt fyra timmar. Det startade med en vacker ravin med härliga grusvägar. Vägen bestod av mindre stenar och sand och var en perfekt start på dagen för de lite stela kropparna. Efter cirka 20 minuter kom vi upp på en platå och här tog vi en kort paus.

Framför oss fanns nu en brant mindre grusväg bestående av lite större stenar. Vägen startade ganska brant och sen kom ett mindre brant parti och sedan flacka kurviga vägar upp till nästa platå på 1850 meters höjd. Vi åkte upp en och en och här sållades agnarna från vetet. Peter startade och han for upp som en raket. Därefter följde Erik, Jochen, Vegard och Jocke och för oss gick det bra. De andra fick lite problem i backen.

Några insåg sin begränsning och överlät åkandet till andra i gruppen medan de själva gick upp. Vi kallar dem numera för hikers. Efter drygt två timmar hade vi fått upp samtliga motorcyklar och personer. Jochen, Vegard och Magnus svettades rejält efter att ha åkt upp, gått ner och sen kört upp nya motorcyklar. Fastnade man i backen var det väldigt svårt att komma igång igen. Micke försökte ett par gånger och vi var flera som puttade på. När motorcykeln äntligen fick fäste var man tvungen att kasta sig åt sidan eller så fick man en kaskad av stenar sprutat över sig. Det var ett par vurpor, mycket skratt och svett men vilken grupp vi blivit. Vi hjälps åt, vi skrattat tillsammans och vi har otroligt roligt ihop. Vi fortsatte uppför mot 1974 meters höjd. Vi färdades nu på sandigare vägar på skrå på bergssidan.

Molnen började att rulla in från högersidan och blockerade effektivt utsikten åt det hållet men vad gjorde det när utsikten åt det andra hållet var magnifik.

Väl uppe på nästa topp stannade vi för lunch. Vi hade idag med oss mackor, tonfisk, majonnäs, tomat, gurka, skinka, korv mm och alla gjorde sin Dagobertare och det smakade fantastiskt.

Solen sken och temperaturen var endast tolv grader men solen värmde gott. Längre bort kunde man se en topp på 2500 meter och till vänster en vacker dalgång och till höger vita moln. När vi avnjöt lunchen kom en herde förbi med sina hundar och får.

Efter lunchen följde en tuff nedfart. Det var en mix av stora stenar, trixiga partier, löst grus, sand och vägskador orsakade av regn och snäva grusserpentiner som gjorde att det tog nästan 1,5 timme att ta sig ner ett par hundra meter. Här upprepade sig samma procedur. Några gick ner och andra fick köra ner deras motorcyklar.

Efter en dryg kilometer kom vi till en väg som höll på att byggas. Vägen var nysladdad och jämn och fin och den var riktigt skönt att köra på den. Efter en stund kom vi fram till stället där byggjobbarna var. Här var det en vall och sen övergick vägen till en sämre lerväg. Tyvärr gjorde en av oss en rejäl vurpa här och det såg riktigt otäckt ut. En stor sten under bakhjulet gjorde att hela motorcykeln flög upp i luften och personen kastades av och ner i ett dike.

Dessvärre var att vindavvisaren på motorcykeln träffade personen mitt i ansikten och på näsan. Efter en stunds mekande med motorcykeln och omplåstring så var vi på rull igen. Sista biten ner bestod av relativt jämn väg med mindre grus och sand och här blev det lite tävling mellan Peter och Jochen. De körde ikapp och jag följde efter precis bakom så gott jag kunde i dammet. Plötsligt kommer ett avgasrör flygandes i luften och jag skriket till Jochen i headsetet att nå’n tappat nå’t. Samtidigt hörs ett högt muller längre fram. Jag får stopp på hojen och springer tillbaka och plockar upp avgasröret. Då dyker de andra upp och undrar vad som hänt. Här står jag mitt i vägen med ett avgasrör i handen. Micke trodde att jag kört av vägen och att jag stod där med resterna av motorcykeln. Det visade sig att det var Jochen som hade tappat avgasröret.

Vi skrattade gott åt det som inträffat och Nicole sa att det var första gången hon varit med om att någon tappat ett avgasrör. Sista biten mot Campulung gick på asfaltsvägar. Tempen hade nu stigit till 28 grader och solen gassade starkt. Efter drygt två timmars åkning var vi framme vid Pensionat Liana, samma pensionat som vi sov på för ett par dagar sedan. Vi satte oss på verandan med en schnaps och en P-öl och gick igenom dagen. Vi skrattade gott åt alla incidenter och tillbud men berömde också varandras prestationer. Här satt vi tills middagen serverades vid halv nio. Nu serverades det kycklingsoppa, korv, kött och dolmbuffé samt äppelkaka till efterrätt.