Dag 17 – Tisdag 18 Augusti Cartagena – Almeria

Det blev en sovmorgon till halv tio och sen tog vi det riktigt lugnt. Dagens etapp var lite kortare än gårdagens och det skulle ta ungefär tre timmar att nå Almeria så det var ingen panik att ge sig iväg. Strax innan tolv lämnade vi Cartagena. De första milen var som gårdagens resa. Raka vägar i platt landskap med berg på båda sidor. Det var mycket sand, sten, grus och brända marker. Det fanns inte mycket att titta på och till slut satt vi i var sin bubbla och bara nötte mil. Det roligaste under de första tio milen var ett gupp i vägen och det säger väl egentligen allt. Då hände det något i alla fall när vägen hoppade till. För att bryta tristessen blev vi till slut tvungna att köra av den stora vägen och in på mindre sandiga vägar.

Vi körde upp för en kulle och stannade till ett tag och tog lite vatten och lite kort.

Snart var vi tillbaks på de tvåfiliga raka vägarna igen och nötte mil. Halv fyra var vi framme i Almeria. Vi åkte direkt ner till hamnen i hopp om att hitta färjebiljetter. Vi stegade in i terminalen och möttes direkt av gulvästade herrar som visade vägen. Tyvärr kunde ingen engelska och vi försökte köpa biljetter i en bijettlucka med de förstod inte vad vi ville. Vi stod där som två fån när plötsligt den gulvästade mannen skrek på oss och pekade mot en annan man och visade att vi skulle följa med honom bort till en biljettdisk.

Mannen kunde engelska och visade sig vara ett helgon. Han hjälpte oss med allt.

Han fixade färjebiljetter, bokade en fyrbäddshytt till oss två som vi var ensamma i, tullpapper, deklarationspapper för motorcyklarna, identifikationspapper för passet och så fick vi växla pengar. Vi spenderade över en timme hos honom och han förklarade allt om hur vi skulle göra när vi kom fram, hur vi skulle ta oss till tullen och polisen och att vi bara skulle gå förbi alla ”vägvisare” och det gjorde han bara för att vara en snäll marockan. Vi bockade och bugade och så fick han naturligtvis lite pengar av oss som tack och det mottog han efter lite påtryckningar. Nu visste vi ju allt och det var han verkligen värd. Senast klockan tio skulle man vara på plats vid färjelägen så vi åkte in till staden och satte oss på McD och sen på ett kafé tills klockan slog nio. Då gick vi bort till en affär och köpte lite mackor och vatten och sen tog vi hojjarna ner till hamnen. Efter lite letande kom vi till slut till en jätteparkering. Där var det massor av människor och bilar uppställd huller om buller.

Vi frågade några på parkeringen hur det fungerade och det var bara att stå där tills grindarna öppnade. Vi väntade och väntade. Folk låg och sov på parkeringen, det spelades fotboll, man sov i bilarna eller så gick man mest omkring och spanade in folk. Det var massor av barn som sprang omkring och det fanns massor att titta på. Tiden gick snabbt framåt elva. Vi stod och funderade på hur det här skulle sluta. Skulle det bli kaos eller välordnat när bommarna öppnades? Plötsligt ljöd en signal och det blev fart på alla. Folk sprang till bilarna och det startades upp motorer överallt och alla körde mot de små öppningarna på parkeringen. Det stod betongsuggor överallt men det fanns tillräckligt utrymme mellan suggorna för våra motorcyklar så vi åkte emellan och tog oss förbi på utsidan. Vi var bland de första att åka på båten och dirigerades upp på översta däcket och fick instruktioner om att parkera mot ett metallstaket. Det fanns inga surrningsanordningar men vi hade både remmar med oss så vi band fast hojjarna i metallstaketen. Därefter gick vi upp till receptionen och fick hyttnyckeln direkt. Vi duschade, åt och gick sedan och lade oss. Prick 23.59 lämnade båten hamnen med destination Melilla. Nu ligger vi mest och undrar hur det här kommer att sluta. Vad väntar oss i morgon? Hur länge kommer det att ta för oss att komma igenom tullen och få in hojjarna i landet? Spännande men samtidigt lite pirrigt.

Mil idag: 23, Totalt: 464 mil