Dag 24: Hardangervegen
Vi åker på slingrande vägar mot Hardangervidda.
Klockan sex ringde väckarklockan i morse och vi masade oss upp ur sovsäckarna. Vi sov alla i vardagsrummet där Jochen sov på soffan och Lotta och jag på en madrass på golvet. Vi vaknade alla utsövda trots att vi gick och lade oss sent i går kväll. Det var en jättetrevlig kväll där det bjöds på mat och vin och dessutom fick vi svar på alla frågor vi hade om Norge, hytter och att gå på tur. Nu kan vi vår Norge-läxa hoppas jag. Som en extra överraskning bjöd också värdparet på frukost i morse och vi åt alla en smörgås-kombination vi aldrig smakat tidigare. Vi gjorde var sin smörgås med hallonsylt och brunost och det var jättegott. Vi är väldigt tacksamma för den trevliga vistelsen vi fick i Bergen. Tusen Tack Kjetil och Kristine. Strax innan åtta satte vi fart och skulle bara igenom Bergen för att sedan styra mot Hardangervidda. Efter en timme hade vi knappt lämnat Bergen trots att vi åkt flera mil. Vi hade i förväg gjort en rutt hemma på GPS:erna och skulle bara till en startpunkt för dagens rutt men nu hamnade vi högt upp på ett berg inne i själva Bergen och vi tvingades överge startpunkten. Det var inte helt lätt att hitta ut från Bergen efter det och vi irrade runt ett bra tag innan vi kom rätt. Vi lämnade nu fjordarna bakom oss och klättrade sakta men säkert uppåt och de branta klipporna blev rundare och mjukare med inslag av insjöar.
Vi stannade till ibland för att sträcka lite på oss men annars var det mest åkning idag. Det var en sådan där transportdag idag. Det var utlovat en massa regn men hittills såg allt väldigt bra ut. Inget regn i sikte och solen gjorde allt för att lysa.
Det känns som om det kryllar av berg och forsar och man hänförs hela tiden. Här var vi tvungna att stanna en liten stund för att kolla in ett 80 meter högt fall som hette Fossenbrattefallet.
Vi färdas allt högre upp och vi åker igenom det ena lilla samhället efter det andra och vart vi än ser så är det mjuka böljande kullar med fjäll i bakgrunden.
Och så här stiliga kan två motorcykelburna killar se ut:
Nu är vi på Hardangervegen och den vägen är verkligen inte bred. På vissa ställen är vägen knappt en bil bred och man spejar oroligt runt varje krök och hoppas att man inte skall få möte. Men det är samtidigt riktigt kul att köra här. Vägarna är krokiga och man sitter på helspänn hela tiden. Ena stunden åkar man in i en vik för att i nästa stund åka ända ut på en udde. På vissa sträckor stupar det brant nedåt vid sidan av vägen och det finns bara en låg betongkant som skall förhindra ett fall. Lotta drar hårt i min jacka vid flera tillfällen och hon tycker att det är läskigt att åka utmed dessa vägarna.
Den smala vägen slutar vid ett färjeläge och här har vi tur som vanligt. Färjan står och väntar på oss och vi hinner knappt ombord innan båten lägger ut.
Strax efter att vi ankommit land så passerar vi ett litet fint café och stannar då till för en fika. Här tar vi kaffe och äter också en riktigt god macka.
Nu börjar klättringen mot högre höjder på allvar och vi åker igenom den ena tunneln efter den andra och i vissa tunnlar kör vi runt som i en cirkel som i ett parkeringsgarage. När tunneln tar slut så ersätts den istället av serpentinvägar och kraftiga stigningar.
Snart når vi toppen av stigningen och nu ser vi istället en stor ravin längs med vägen. Man kan ana att den är djup men man ser inte botten. Lite längre fram ser vi dock ett hotell där det också finns en utsiktsplats och vi bestämmer oss för att åka dit i hopp om att se ner i ravinen. Till vår förvåning är där också ett stort vattenfall.
Vi står och tittar ner i ravinen en stund. Jochen tycker det ser ut som Grand Canyon och Lotta tycker att det påminner om ”Sagan om ringen”. Ni får väl själva avgöra vad ravinen påminner om.
Ganska snart ser vi ett kargare landskap och vi är uppe på Hardangervidda. Här uppe på toppen är det betydligt kallare och det blåser en hel del. Stundtals är vi tvungna att luta motorcyklarna mot vinden för att hålla oss på vägen och både Jochen och jag får Nordkapp-flashbacks.
Vi ser miltals omkring oss men oroas också av de mörka molnen.
På vägen ner från Hardangervidda möter vi regnet och det håller i sig i ungefär en och en halv timme. För att få lite avbrott i regn-åkandet så stannar vi till i Gol och tar oss en matbit. Här sitter vi och lyckas vänta ut regnet. Här svänger vi av från den större vägen och tar en mindre väg upp över fjället. Ganska snart börjar regnet att falla igen och B1 och B2 gör åter entre på vägarna tätt följda av det blå trollet. I en dalgång passerar vi Aurdalfjord camping och här finner vi det vi söker – en stor fin hytte med utsikt över en sjö (tror vi) och ett fjäll och dessutom till ett rimligt pris. Vi hinner knappt in i hytten förrän det stora skyfallet börjar.
