Dag 22: Aurlandsvegen

Toppenfin körning.

Vaknade strax efter klockan nio och kastade en blick ut genom fönstret. Ajajaj, det var ganska mörkt ute och det var låga vita moln som täckte bergen på andra sidan. Såg nästan ut som om det skulle börja regna vilken sekund som helst och det var ett tjockt molntäcke vart man än vände blicken. Åt en stadig frukost, packade ihop och lämnade vår fina stuga vid elva-tiden och satte då kurs mot Aurland. Vi åkte utmed fjorden fram till staden Utvik..., där vi svängde vänster och klättringen uppåt startade.

Nu kom det ett fint regn från himlen men vi behövde inte dra på oss regnstället. Vi åkte uppåt och nedåt och uppåt och nedåt och genom tunnlar och de fantastiska vyerna avlöste varandra. Vi satt och sade ”Kolla höger!” och ”Vilken utsikt!” och ”Wow, snacka om berg!” hela tiden. Molnen var fortfarande låga men man kunde ibland se topparna och det var en lite trollsk stämning över resan. 

Nu växlar omgivningen karaktär och vi kör in i dalgång efter dalgång. Vi åker på slingrande vägar med enorma fjäll på varje sida om oss och vi känner oss väldigt små.

Nu börjar vi också märka att det blir ljusare och ljusare och vädret blir allt bättre. Tunnlarna blir allt fler och längre och den längsta vi kör igenom är 6650 meter. Det tar en evighet att åka igenom den mörka och mycket kallare tunneln. Tack och lov är trafiken väldigt liten och vi möter bara ett fåtal bilar.

När vi kommer ut ur en av tunnlarna ser vi en skylt med texten café samt någon information om en glaciär så vi slänger oss av vägen och kör in på en smal grusväg. Här passar vi också på att ta en liten fika och tittar på den ”fantastiska” glaciären. Tyvärr har det mesta av glaciären smält bort, det kan vi se på äldre bilder av glaciären.

Snart åker vi in i en ny tunnel och känner att vägen går uppåt. När vi kommer ut ur tunnel möts vi av denna sköna vy.

Tunnlarna avlöser varandra och det är nästan skönt att äntligen få lite variation när vi kommer till Mannheller ferjekai och måste ta färjan Årdal för att komma över till Fodnes. Vår vana trogen så står färjan och väntar på oss så vi hinner knappt ta några kort innan vi är tvungna att rulla ombord.

Vi lyckas hamna längst fram på färjan och står sedan och tittar över rampen på utsikten.

Snart är vi på Gamla Aurlandvegen och då börjar resan till högre höjder. Vägen slingrade sig uppåt och serpentinerna avlöster varandra. Nu kände vi att hungern började göra sig påmind och vi började leta efter ett lämpligt ställe att äta på. På 1134 meter över havet hittade vi en liten plätt vid sidan av vägen och här stannade vi. Utsikten var bedårande.

Det var inte helt fel att äta lite frystorkad mat. Att Pasta Bolognese och Pasta Skagen kan vara så gott.

Det dröjer inte länge innan vi når toppen av fjället och ser miltals omkring oss.

Det är en ganska karg natur med mycket stenar och stora klippblock och här och var ser vi snö. Det är oändliga vidder som möter oss och mitt i all prakt dyker polisen upp.

Vi stannar till ett antal gånger och tittar ut över vidderna.

Man kan stå i flera minuter och bara tokstirra på den magnifika utsikten. Det konstiga är att runt nästa krök är utsikten ännu bättre tycker man.

Snart börjar nedfärden och vägarna blir allt mindre och krokigare och serpentinerna allt skarpare. Helt plötsligt passerar vi en skylt med texten ”Utsikt 0.2 km”. Vadå utsikt, vad har vi kollat på under de senaste timmarna, kallas inte det utsikt??? Men det är en makalös utsikt som väntar på den som vågar gå ut på träbron.

Vad gör man inte för lite Internet. Jo, för att få tag i en uppkoppling här så väljer man restaurang med omsorg. Just nu sitter vi på Vangsgaarden Gjestgiveri och bloggar för de har fri uppkoppling. Vi har precis avnjutit en god middag och efteråt kan det vara så här asocialt. Ni undrar säkert vad Lotta gör? Vad tror ni?