Dag 20: De dimhöljda bergen.

Vi kör in i dimman.

Klockan åtta ringde väckarklockan och en god natts sömn var till ända. Vi sov alla riktigt gott natten som var och vi kände oss redo för nya äventyr. För ovanlighetens skull åt vi en rejäl frukost innan vi packade ihop och gav oss iväg från campingen. Molnen hängde tunga och svarta över oss men inget regn föll iallafall. Vägarna var fina och slingrade sig fram i landksapet, ofta vid sidan av en större fors och vi ser många fina strömmar och små vattenfall.

Snart börjar små droppar att falla från himlen och vi tvingas stanna för att byta till regnställ.

Regnmolnen sveper in i dalgångarna och på håll ser det ut som om molnen nästan nuddar marken. Stundtals blir det uppehåll och molnen skingras en del och vi ser nu istället vita mjuka moln och ibland ser det ut som om det ligger bomull på bergssluttningarna.

Solen gör också sitt till för att bryta igenom det tjocka molntäcket och ibland ser vi fantastiska vyer. Som tex när solen lös på toppen av detta berget och det blev ett litet hål i det tjocka molntäcket.

Vi närmar oss Trollstigen mer och mer och börjar se bergen resa sig ordentligt mot skyarna. Tyvärr täcks topparna av moln men i dalgångarna ser vi lite av prakten iallafall. Mängder av små vattendrag och vattenfall gör att vi vrider huvudena från sida till sida.

Vi kör om allt fler cyklister och vi börjar misstänka att det är en tävling i närheten. Längre upp ser vi att dimman börjar lägga sig och när vi närmar oss den så ändrar vägen karaktär. Från att ha varit lite slingrig blir det nu en massa serpentiner och kraftiga svängar samtidigt som vägen jobbar sig sakta uppför bergssluttningarna. Vägarna är så smala att det på vissa ställen inte går att möta ett annat fordon och det ända som förhindrar oss att åka ut över stupen är små stenar uppsatta i vägkanten. Nedanför vägen stupar det brant och man får en hisnande känsla i magen. Nu börjar också dimman bli riktigt tjock och vi ser bara ett tiotal meter runt omkring oss. Den så omtalade utsikten ser vi inget av utan vi har fullt sjå att hålla oss på vägen. Endast stenarna utefter vägen guidar oss uppåt. Vi forsätter att köra om cyklister och inser nu också att vi hamnat mitt i ett triatlon-lopp.

Snart når vi toppen och där vimlar det av människor och bilar och vi åker stundtals knappt framåt. Det ser ut som om vi kommit till målet för tävlingen men vi lyckas slingra oss förbi den platsen. Tack och lov lättar dimman för att efter en kort stund försvinna helt. Nya fina vyer framträder plötsligt och vi stannar till för att ta en fika mitt på fjället. Precis där vi stannade är det en vändpunkt för triatleterna som i allt större skara kommer hit löpandes och vänder åter mot toppen och målet

Nu följer en period av fint väder igen och solen tittar fram allt oftare. Vi följer vägarna och forsarna ner mot Linge där det är tänkt att vi skall ta vattenvägen istället.

Snart svänger vi ner mot färjan och då ser vi att de redan kört ombord en massa bilar. Färjemannen vinkar fram oss och direkt efter att vi äntrat färjan så fälls landgången upp och vi stävar ut på Norddalsfjorden. Resan över tar knappt tio minuter och vi hinner bara gå upp och ta några kort på den fantastiska utsikten innan vi är framme i Eidsdalen.

Nu bär det åter uppåt igen och snart planar det ut.

Helt utan förvarning står det plötsligt ett nytt djur på vägen – det måste ha varit Ferdinands mamma då det helt lugnt stod och kollade på oss när vi passerade.

Till Lottas ”förtjusning” börjar äntligen nedförslöporna ner mot staden Geiranger. Vi stannar till lite snabbt utefter vägen och hänförs av utsikten.

Inne i Geiranger tar vi oss en matbit för att sedan starta klättringen uppåt igen mot Dalsnibba. Utsikten på andra sidan Geiranger är precis lika fin som den var när vi närmade oss staden.

Vägen slingrar sig sakta uppför sluttningarna och ibland känns det som om vi står still i kurvorna.